From Clueless to Chapter 4: My PhD Journey Up to DRP

 


Kalau ada satu soalan yang selalu aku tanya pada diri sendiri sejak hari pertama daftar PhD 

It’s this: “Aku ni mampu ke?”

This post is a letter to that version of me.
To the girl who didn’t know where to start.
To the girl who doubted herself more than she believed.
And to anyone out there walking the same rocky road, this one’s for you too.

Masa daftar PhD dulu, honestly aku tak tahu pun apa yang aku nak kaji.
Topik? Tak pasti. Framework? Tak pernah dengar.
Yang aku tahu cuma satu: aku nak sambung belajar.

Satu semester berlalu, tajuk bertukar-tukar.
Supervisor tanya: “What’s your research gap?”
Dalam hati aku: “Gap yang paling besar sekarang ialah antara aku dan pemahaman aku sendiri.” 😅

Aku banyak kali rasa macam impostor.
Sebab classmates aku semua power-power. Ada yang kerja di GLC, Petronas, agensi besar, senior lecturer, consultant.
Aku? Seorang pekerja biasa, baru kenal dunia HR, baru nak belajar menulis ayat akademik pun terkial-kial.
Kadang malu nak bercakap dalam kelas.
Tapi aku tetap hadir. Tetap dengar. Tetap cuba faham.

Masuk semester 2, baru aku mula nampak sedikit arah.
Slowly, I started connecting the dots 
Kenapa aku nak kaji AI dalam HR?
Kenapa GLC?
Kenapa fokus recruitment?

Every change in topic, every revision in framework, every late night session of overthinking. Rupa-rupanya semua tu ada sebab.

It took months. Banyak air mata. Banyak rasa nak give up.
Tapi sedikit demi sedikit, aku mula percaya pada proses.

Masuk semester 3

Masuk fasa DRP, barulah rasa seram sejuk yang sebenar datang.
Slide kena siap. Chapter 1–3 kena perfect.
Mock presentation kena lalu.
Supervisor feedback kena hadam.
Panel tak kenal kau. So first impression is everything.

Honestly, aku buat DRP ni dalam keadaan rushing.
Cohort aku kena present awal daripada jadual asal.
So banyak benda aku terkejar-kejar. Slide, skrip, content, nerves.

Tapi aku usaha juga.
Aku baca semula semua feedback, refine balik framework, siapkan measurement, prepare slide ikut format.

Hari DRP tu, jantung aku macam nak keluar.
I rehearsed the script 10 kali. Tukar wording. Simulasi Q&A.
Tapi bila sesi DRP, semua jadi blur kejap 😭

I presented. I answered. I tried my best.
And masa panel kata:
“Your DRP has been accepted with minimal amendment.”
Terus rasa macam dunia stop kejap.

It wasn’t just about passing.
It was about everything I went through to reach that moment.

DRP ni bukan sekadar milestone akademik.
It’s a checkpoint in my personal growth.

Aku belajar bahawa kau tak perlu jadi paling hebat untuk teruskan.
Kau cuma perlu berani bertahan.

Bertahan waktu kau rasa tak cukup bagus.
Bertahan waktu kau rasa semua orang lebih hebat dari kau.
Bertahan waktu kau rasa nak quit sebab pressure.

Kalau aku boleh sampai sini, walaupun dengan semua kekurangan…
Aku percaya aku boleh teruskan sampai ke penghujungnya.

What's next?

Semester 4.
Data collection.
More drafts, more struggles, but In Shaa Allah I’m ready.

To anyone on the same path:
Trust me, it’s okay to be slow. It’s okay to be scared.
What matters is that you don’t stop.

This isn’t a story of a perfect student.
This is a story of an ordinary girl who refused to quit.

p/s: Dear future me,

If one day you feel like giving up again 
Remember this post. Remember this version of you.
You came this far. You’ll go even further.

Comments